Undersökning av
röjningsröseområde på Hjuleberg i Abilds socken
Stensträngen/hägnadsvallen i den norra änden av Abild 103:1 Undersökningens
bakgrund och syfte
Figur 1. Fotomontage
av röjningsröseområdet Abild Raä 101:s centrala del. De undersökta rösena är
belägna på krönet till vänster. Gravfältet Vessige Raä 131 är beläget på höjdryggen
som anas bland träden där himlen syns mellan stammarna till höger i bild.
Vyns huvudriktning är mot nordväst.
Den övergripande frågan är
om det inom röjningsröseområdet också finns förhistoriska gravar. De båda lämningstyperna
kan förväntas förekomma blandat och någon skarp gräns mellan anläggningarna
kan heller inte alltid dras. Det har i varje enskilt fall visat sig svårt att
utan undersökning avgöra riktigheten i den ena eller den andra tolkningen.
Situationen kan sammanfattas i att det i Hallands skogsbygder finns
registrerat mycket stora områden som anses belägga förhistorisk odling men
knappt några lämningar efter intilliggande och samtida bebyggelse eller
gravar.
Det finns därför anledning
att anta att det inom eller i anslutning till det förmodat förhistoriska röjningsröseområdet
Abild Raä 101 finns ytterligare gravar, utöver de som tidigare är kända inom
Vessige Raä 131. Syftet med undersökningen av ett par större rösen var att fördjupa
kunskapsläget. Många rösen i området är vällagda och tämligen stora med
diametrar på kring åtta meter. Om det skulle visa sig att de aktuella rösena
inte var gravar ansågs det angeläget att försöka datera deras tillkomsttid.
Topografi och kulturmiljö Röjningsröseområdet Abild
Raä 101 enligt tidigare begränsning ligger på absoluta toppen av ett berg
vars flacka krön når över 150 m.ö.h. (figur 2). Sedan skogen blåst ned är
utsikten åt alla håll himmelsvid. Söderut skymtar Mossjön mellan träden runt
dess strandkant och om man förflyttar sig en liten bit åt nordväst ser man i
väster havet med Ätrans dalgång och Vessige i förgrunden. Vyerna förtar
intrycket man får idag av att området är avsides beläget och en
kulturhistorisk översikt visar mycket riktigt att man i själva verket befinner
sig centralt i en under äldre tider intensivt bebodd och brukad trakt.
Figur 2. Registrerade
forn- och kulturlämningar i närområdet. Vessige 131 och 132 är ett gravfält
respektive läget för en stenkrets (domarring) medan de övriga är röjningsröseområden.
Drygt hundra meter norr om
de undersökta rösena ligger på Vessigesidan av sockengränsen gravfältet
Vessige Raä 131 där ett gravröse, en stensättning och fem stenkretsar (så
kallade domarringar) registrerats. Ytterligare ett par hundra meter längre åt
norr har i den begynnande sluttningen ned mot Sjönevadssjön enligt äldre
uppgift ytterligare en domarring (Vessige 132:1) legat men den kunde inte återfinnas
vid senaste fornminnesinventeringen i mitten av 1980-talet. Trots den oländiga
terrängen och de betydande nivåskillnaderna har flera äldre vägsträckningar löpt
genom det större området mellan Sjönevadssjön och Mossjön. Delar av detta äldre
vägnät används idag som skogsvägar.
Terrängen är dramatisk med branta bergssluttningar och i de
flackare partierna blockrika moränavlagringar. I sänkor bildas våtmarker och
små tjärnar som avvattnas av bäckar i områdets alla raviner. Det finns i dag
inget egentligt jordtäcke bevarat på de högre partierna utan en tunn förna
och ännu ej nedbrutna kvistar och ris täcker det kala berget och mellan
bergknallarna ansamlad stenbemängd alv.
Som uppdagades vid den
nedan redovisade inventeringen täcks nejden, förutom i våtmarkerna och de
brantaste skärningarna, av tidigare ej uppmärksammade röjningsrösen. Även i påtagligt
branta sluttningar ligger rösena tätt. Bland andra nyupptäckta lämningar kan
ett par mycket stora rösen (gravar?), stensättningar och en stensträng nämnas.
En kulturhistoriskt intressant och välbevarad lämning är en stenmur som
byggts på en så kallad gropavall längs sockengränsen som även utgör gräns
mellan Hjulebergs gods och Väby på Vessigesidan.
Metod
Figur 3. De båda
undersökta rösena 1 och 2 tillsammans med ytterligare potentiella undersökningsobjekt
som mättes in med totalstation. Notera det ringa avståndet mellan några av rösena.
Det prickade strecket visar den ungefärliga mittlinjen på vägen som skär
genom området.
Figur 4. Röse 1 efter
att den sydöstra kvadranten grävts. Lena Berglund förbereder profilritning.
Fotot är taget mot norr.
Resultat
Röse 1 var delvis omrört
och utdraget. De oskadade partierna var övertorvade och täcktes av mossa och
gräs. Efter den inledande avtorvningen och upprensning kunde röset
konstateras ha en diameter på cirka 7,5 meter. Läget i lutande terräng gjorde
att röset i mitten syntes högre än dess egentliga mäktighet som i höjdled uppgick
till cirka 0,4 meter. Röset bestod av relativt glest liggande sten utan
inblandning av jord. (Figur 5) Stenarna gav inte intryck av att vara
sorterade avseende storlek även om en tendens fanns till att mindre stenar låg
ytligt. I botten fanns en kantkedja eller krans av större sten längs rösets
yttre begränsning. Röset låg till synes direkt mot den siltiga alven och till
del direkt an mot en uppstickande berghäll, inga mellanliggande humösa
jordlager iakttogs. Inga fynd gjordes och inget träkol iakttogs. Inte heller
i alven eller i kringliggande plogfåror syntes något träkol.
Figur 5. Profilritning av röse 1 mot väst. Röse 2 låg knappt trettio
meter nordväst om Röse 1. Konstruktionen var mer intakt än i det ovan
beskrivna röset. Anläggningen begränsades av större sten i en kantkedja som
antog en kvadratisk form med ett rätvinkligt hörn i den sydvästra änden
(figur 6). Diametern uppgick till ganska precis 7,3 meter i båda riktningar
och stenlagrens totala tjocklek var cirka 0,4 meter. Stenstorleken var här
mer enhetlig än i röse 1 även om enstaka större stenar förekom. Röset syntes
mer vällagt än röse 1 och anläggningen gav med sin flacka profil ett stensättningsliknande
intryck. En viss sortering av sten kunde anas i det att mindre stenar påförts
som ytskikt. Till skillnad från i röse 1 fanns här ett jordlager bevarat
under stenarna i bottenskiktet. Centralt i anläggningen fanns en större
klumpsten (figur 7).
Figur 6. Röse 2 under
undersökning. Den rätvinkligt lagda kantkedjans sydvästra hörn är närmast
till höger i bild. Infällt syns rösets utbredning i plan med inmätta större
stenar. Foto mot öster.
Figur 7. Att det
regnade visade sig inte minst i att röse 2 vattenfylldes (!). Den i texten nämnda
klumpstenen syns till vänster i bild.
Det undre skiktet sten var
nedpressat i jorden som förvandlades till lervälling efter allt regn. I
efterhand har det innan återställning kunnat konstateras att stenarna lagts på
ett tunt jordlager ovanpå samma siltiga alv som fanns under röse 1. Varken
bland stenarna i själva röset, eller i lager under anläggningen, framkom några
fynd och då det inte iakttogs något träkol kan inte heller detta röse
dateras.
Tolkning och diskussion Båda de undersökta rösena är,
liksom de flesta andra rösen i närheten där det kan bedömas, vällagda och omgärdas
av kantkedjor. Det bör påpekas att substantiella kantkedjor inte generellt,
av publicerat material att döma, brukar omge röjningsrösen och de bidrar
onekligen till att ge de aktuella rösena ett stensättnings- (med andra ord
grav-) liknande yttre. De större stenarna längs rösenas begränsningar får
dock för närvarande tolkas som att de främst har haft en praktisk funktion.
Vid återställningen visade det sig att man tack vare kantkedjorna kunde kasta
tillbaka stenen ganska yvigt och utan att sikta särskilt noga. Det är således
möjligt att de större stenarna lades ut endast för att underlätta
uppbyggnaden av resten av röset.
Att inga skiktningar eller mellanliggande lager identifierades i något av de undersökta rösena tyder på att de byggts vid ett tillfälle. Inga spår av en successiv påbyggnad iakttogs. Stenröjningen verkar ha ägt rum i ett svep under en begränsad tidrymd. Bristen på fynd och träkol gör tyvärr att inget kan sägas om hur lång denna tidrymd var eller om när den inföll. Eftersom jordlager i stort
sett saknas i anslutning till rösena har inte några stratigrafiska relationer
till senare ackumulerad humus eller äldre markhorisonter (annat än lagren
direkt
under rösenas centrala delar) kunnat iakttas. Röse 2:s kanter
var trots sitt nedsjunkna läge inte uppenbart överlagrade av jordlager. Detta
är anmärkningsvärt eftersom brukandet kring rösena, av andra undersökningar
att döma, ofta gör att jord ansamlas och kanterna överlagras. Tillsammans med
det faktum att mycket sten finns kvar mellan rösena ger det ett ofärdigt
intryck och odlingen mellan rösena framstår som extensiv eller ytterst
kortvarig. Det kan noteras att inga linjära indelningar, stensträngar eller
terrasskanter iakttogs i anslutning till de undersökta rösena.
Bristen på jord i de högre belägna partierna kan bero på erosion som satte in i samband med röjningen. Vi har därför diskuterat att gräva i en i området centralt belägen våtmarkssänka mellan två höjdryggar. Möjligen skulle eroderat material kunna ge en datering av när området har brukats. Om någon form av svedjning ägt rum bör såväl större stycken som mikroskopiskt träkol ha avsatts i lagerföljderna. Våtmarkens karaktär är svårbedömd men eventuellt kan torvbildningar förekomma i eller över erosionsmassor och sådan torv är ett alternativ för datering. Torv lämpar sig bra eftersom innehållet har låg egenålder och materialet bildas på plats varför rättvisande värden kan förväntas. Inventering av röjningsröseområdets
utbredning
Tanken var att i samband
med undersökningarna av rösena genomföra en inventering av omgivningarna. Vi
kände sedan tidigare till att området Abild Raä 101 var för snävt tilltaget i
fornminnesregistret men kunde inte ana dess rätta storlek. I stället för
planerade ”några timmar” har vi återvänt vid flera tillfällen för att ens översiktligt
kunna beskriva och avgränsa den sammanhängande fornlämningen. Det bör påpekas
att i några riktningar skedde avgränsningen godtyckligt längs moderna
fastighetsgränser. En del fastigheter i direkt anslutning till det nu
definierade området är bevuxna med unga och därmed mycket täta barrträdsplanteringar
och för tillfället inte åtkomliga. Det är troligt att det inom dessa finns
ytterligare fornlämningar.
Det är egentligen bara smala raviner och våtmarker som skiljer de olika områdena från varandra och lämningarna utgör en anmärkningsvärd fornlämningsmiljö. Möjligen utgör lämningarna även en funktionell enhet även om viss tidsmässig skiktning kan anas, eller rättare: antas. För under vilken kortare period skulle lämningar av sådan här omfattning ha skapats om vi förmodar att det anlagts och brukats under en snävare tidsrymd? Tidigare undersökningar i andra landskap har också visat på stor tidsmässig komplexitet och variation inom liknande områden. De undersökta rösena har
inte kunnat dateras närmare. Det bör noteras att inga torplämningar eller
annan yngre bebyggelse finns registrerad i närheten. Inte heller i äldre
kartmaterial finns, utöver vägnätet, några indikationer på bebyggelse.
Tillsammans med det faktum att sockengränsen delar området i två halvor får röjningen
antas ha ett ursprung som är äldre än denna. Det finns inget som tyder på att
gränsen beaktats när röjningarna ägde rum. När sockengränsen lades ut vet vi
för närvarande inte. Man bör hålla i minnet att gropavallen och muren, det
vill säga markeringen av gränsen, kan vara betydligt yngre än själva gränsdragningen.
Figur 8. Röjningsröseområdets
(lila) begränsning enligt den nya reviderade avgränsningen. Tidigare
registrerade utbredningar har markerats med ljusgrått (jfr. figur 2). Skala
1:10 000.
För röjningsröseområdet på
Vessigesidan föreslås att beteckningen Vessige 212:1 används och att begränsningen
vidgas i enlighet med figur 8. Inom detta utvidgade område kvarligger gravfältet
Vessige 131 enligt tidigare registrering. På Abildssidan av gränsen föreslås
att de två nya mindre områdena i väster ges nya beteckningar medan Raä 101
och 103 föreslås ingå i en ny sammanförd lämning enligt markeringen på figur
8.
Området har som nämnts endast inventerats översiktligt och någon detaljerad redovisning av enskilda röjningsrösen och, i förekommande fall, andra fossila odlingsspår görs inte här. Sammanfattningsvis kan konstateras att enstaka terrasskanter kring äldre odlingsytor har iakttagits och att rösenas storlek i huvudsak ligger runt fyra meter medan de i allmänhet är 0,3-0,5 meter höga. Generellt ligger rösena med mellan femton och tjugo meters avstånd även om ytor där rösena ligger såväl tätare som mer glest förekommer. En inte allt för vidlyftig bedömning ger vid handen att det inom området finns ett par tusen större rösen. Enstaka anläggningar avviker genom annorlunda form eller att de är påtagligt större eller mindre än genomsnittet. I området finns också flera små rösen av så kallad ”hackerörstyp”. Dessa har en diameter på ett par meter, flack form och ett innehåll av små stenar (ca 0,1 meter stora även om ansamlingar av ännu mindre stenar iakttagits). Samtliga oskadade rösen är kraftigt övertorvade och/eller trädbevuxna. Nyupptäckta gravar
De nyupptäckta gravarna och
stensträngen inom Abild 103:1 har markerats på figur 9 nedan. I denna rapport
görs en kortfattad sammanställning och för detaljerad information kring de
enskilda anläggningarna hänvisas till det för allmänheten tillgängliga Fornsök
och Riksantikvarieämbetets digitala fornminnesregister, FMIS, dit lämningarna
har anmälts.
Figur 9. De nyupptäckta
gravarna och stensträngen/hägnadsvallen inom Abild 103 markerade. Endast
objekt som har bedömts som säkra har markerats. Inom området finns fler lämningar
som bedöms som möjliga men osäkra. Bland annat finns ett par större rösen som
är märkligt placerade i förhållande till tänkt odlingsmark men stenstorleken
och/eller läget gör att de enligt gängse synsätt inte uppfyller kriterierna för
gravar. Intill stensträngen/hägnadsvallen finns sannolikt boplatslämningar
men en beskrivning av dessa kräver fördjupad inventering och möjligen
provundersökning. Skala 1:10 000.
Figur 10. Arkeologi
fascinerar. Journalist och fotograf från Hallands Nyheter på besök.
Tekniska och administrativa
uppgifter:
Länsstyrelsens
diarienummer: 431-359-06 (jfr
431-12449-04).
Deltagare: Magnus Svensson,
Lena Berglund, Göran Åkesson och medlemmar i Varbergs Fornminnesförening:
Gunnar Carlstedt, Britt-Marie Carlstedt och Göran Bengtsson.
|