Spår av mammutjägare i Sverige?

Inledning
I våras undersöktes lämningar från Västsveriges äldsta stenåldersboplats. Platsen var Skatmossen utanför Varberg i Halland. Lokalen är känd sedan länge. Fynden finns redan beskrivna i såväl Riksantikvarieämbetet UV:s skrift "Interregionalt-regionalt", som i Burenhults bok "Arkeologi i Norden". De tidigare gjorda fynden som finns från denna lokal är dock endast plockade från markytan. De har ej heller tidigare satts in i ett större europeiskt sammanhang.

Boplatsen läge och datering
Boplatsen är belägen på ett mindre sadelläge mellan två bergskrön. De forna åkerytorna sluttar åt norr respektive åt söder. Det är nämligen ett genomgående drag på dessa västsvenska boplatser som är äldre än 10 000 BP att de är belägna i sådana miljöer, så att det alltid finns två skilda möjligheter att nå havet. Oavsett hur vinden blåser så har de alltid kunnat komma ut till havs.
   Boplatsen vid Skatmossen är belägen på en nivå av 65 m.ö.h. Genom att jämföra med den lokala strandförskjutningskurvan har fyndamterialet kunnat daterats till en ålder av ca 13 000 BP. Tack vare att flera av flintredskapen är svallade (rundnötta), så vet vi att de har påverkats av havets vågor. Därigenom vet vi att flintorna lämnades på denna plats vid en tidpunkt då havet kunde nå ända upp till denna höga höjd.

Karta: Skärgårdslandskapet för 13000 år sedan

Årets utgrävning
Vid årets utgrävning kunde vi konstatera att även om flintorna fanns spridda över en större yta, så fanns det en koncentration av flintor på själva krönläget. Platsen hade dock flera kännetecknande drag i själva flintmaterialet. Ett sådant var att det överlag fanns en liten mängd flinta. Det andra var att proportionerna mellan slagen flinta (avslag och spån) samt redskap och kärnor avvek mot andra stenåldersboplatser i Västsverige.
   På denna lokalen fanns minst lika många redskap och kärnor som det fanns avslag och spån (vanligt är annars 1-3 % redskap och kärnor, resten är avslag och spån). Vår tolkning är att människorna som har besökt denna plats har haft begränsade mängder flinta med sig och kanske i hög grad haft med sig färdiga redskap.
   Till vår glädje kunde vi också konstatera att en stor andel av flintföremålen låg kvar på ursprunglig plats i det sandiga gruslagret som fanns direkt under ploglagret. Bland de påträffade föremålen fanns bland annat en pilspets med längsretuscherad sida (Gravettien-typ), samt en skrapa och en spånkärna.

Foto: Göran Bengtsson, Veddige
Till vänster: Svallad och patinerad, bipolär spånkärna. Till höger: Zonhovenliknande pilspets

Bild från utgrävningen: Göran Bengtsson, Varberg. Foto: Göran Bengtsson, Veddige

En tolkning av näringsfång
Själva boplatsen har varit belägen på en ö, i en ganska extrem, arktisk miljö. Direkt åt öster och nordöst har inlandsisen varit inom synavstånd. Närmiljön har enbart utgjorts av enstaka öar. Förutom Skåne och dessa öar i Halland, så var resterade delen av Sverige belägen under kilometertjock inlandsis. Närmaste fasta land utgjordes av den nordliga landmassa som sträckte sig från Skåne, Danmark, södra delen av Nordsjön (i dag återfinns den på havsbotten) och över till England.
   Den tolkning som jag har om hur dessa människor utnyttjade sin omgivning bygger på antaget att de har flyttat mellan områden där det säsongsvis har funnits tillgång till en stor mängd föda. I detta fallet skulle grupperna förflyttat sig mellan den norra delen av den europeiska kontinenten och upp till skärgården i norra Halland. Denna rörelse mellan inland och kust är något som de franska paleolitikumforskarna först under senare år uppdagat.
   I centrala Frankrike finns grottor i vilket det påträffats rikligt med fynd från paleolitisk tid. Bland dessa grottfynd, i centrala Frankrike, förekommer såväl snäckskal som ben från säl, samt snidade figurer tillverkade av valrosständer. Det finns även avbildningar av havslevande djurarter. Det är ristningar som återger sälar och plattfiskar, men även målningar av garfågel. Det är alltså en liknande rörelse mellan inland och kust som jag antar har funnits även här hos oss.
   Här i norr har de fiskat och jagat under sommarhalvåret i den extremt rika havsbiotopen utanför den smältande inlandsisen. Under den andra kyliga delen av året antas att de ha dragit söderut och jagat landlevande villebråd.
   På denna norra del av den europeiska kontinenten levde förutom ren och älg även de sista mammutarna. De yngsta dateringarna av mammut är i Skåne och Danmark från tidsperioden kring 13000 BP. I England förekommer dateringar som är femhundra år yngre. Till frågan om de grupper av människor som besökt Skatmossen verkligen jagade dessa mammutar under andra halvan av året - ja, det får kommande forskning visa.

Vi har för avsikt att återkomma även till denna plats nästkommande år. Undersökningen har skett i regi av arkeologiska institutionen vid Göteborgs universitet, och i samarbete med Varbergs Fornminnesförening. Undersökningen har kunnat utföras tack vare finansiellt stöd från Sven och Britta Rahms stiftelse.

Bengt Nordqvist

Foto: Göran Bengtsson, Veddige

Mer information kring grävningen kan man få på Varbergs Fornminnesförenings hemsida.