Undersökningen vid Skatmossen år 2000
Prolog
"Amiq var den förste i byn som såg att varningseldarna var tända, och de unga pojkar som höll utkik efter eldarna hade knappt börjat ropa förrän Samiq anslöt sig till dem och skrek: "Val! Val!"
Samiq hämtade sina spjut i ulaqens vapenhörna och Många Valar räckte honom den snidade elfenbensask som innehöll det gift som Samiq skulle lägga under spjutspetsarna. Samiq band fast spetsarna med sensträngar. Senan skulle brista så snart spjutet trängde in i valens kropp och lämnade den preparerade spetsen att sprida sitt gift djupt inne i valens kött.
Han tog på sig sin chigadax och kramade ett ögonblick den amulett som hängde om hans hals.
Många valar lade handen på Samiqs arm. "Jag såg när den sprutade", sade den gamle mannen. "Det var en knölvals låga och breda stråle. Du kan inte önska dig en bättre val att fånga första gången. Men se upp för hans fenor. De är långa och han använder dem på samma sätt som en man använder sina armar." Han drog åt sig sin hand. "Var stark", sade han.
Samiq sträckte upp huvudet och gick som en jägare skulle gå, med blicken riktad mot havet och spjuten stadigt i högra handen. Han var en valfångare, och för första gången sedan han kom till sin morfars ulaq kände han att han hade en plats i Valfångarnas by.
Samiq bar ut sin ikyak i vattnet, klev ombord och sträckte ut benen framför sig. Han drog kapellet tätt omkring sin bröstkorg och fäste det över axlarna. Han surrade fast spjuten ovanpå ikyaken och stötte ut båten i havet med paddeln.
När han väl hade lämnat uppståndelsen på stranden gled han lätt fram och såg ut över vattenytan från varje vågkam. En lång stund upptäckte han ingenting, och han undrade om han hade hållit på för länge med att klä på sig och skjuta ut sin ikyak. Men sedan fick han se den allt större cirkeln av bubblor och skummet alldeles under ytan, och han stabiliserade båten med paddeln nästan lodrätt nere i vattnet, beredd att när som helst vända eller störta framåt. Plötsligt blev vattnet mörkt, och Samiq förstod att valen skulle gå upp till ytan.
Valen närmade sig långsamt, vände sig när den steg upp och visade sin böjda rygg. Vattnet var i uppror och dånet kändes som hammarslag mot Samiqs öron. Han styrde ikyaken framåt och böjde armen bakåt beredd att kasta det första spjutet."
----------------
Episoden är hämtad från Sue Harrisons "Min syster Månen" men Samiqs valjakt skulle lika gärna ha kunnat utspelats utanför den dåtida lagunen vid Skatmossen i Åhs socken för 13.000 år sedan.
Upprinnelsen till den sensationella upptäckten av stenåldersboplatsen Skatmossen, är tack vare en ung grabbs nyfikenhet för 14 år sedan: Dagbarnvårdare Anita Bengtsson var på promenad med sina dagbarn då pojken fann några flintskärvor i en upplöjd åker. Flintstyckena tog han med sig och visade upp för Anitas man Bengt Bengtsson som är en kunnig fritidsarkeolog och tillika medlem i vår förening.
Bengt förstod genast att här rörde det sig om ett extraordinärt fynd eftersom flintavslagen var rundnötta och påverkade av vågskvalp: platsen ligger nämligen på ca 65 meter över havet och den enda tidpunkt som vågorna har kunnat rulla in i den dåtida havsviken var för ca 13.000 år d.v.s. betydligt tidigare än vad man hittils vågat tro att människor uppehållit sig i Halland.
Bengt Bengtsson tog kontakt med arkeolog Bengt Nordqvist från Göteborgs Universitet som, tillsammans med Bengtsson, besökte platsen och insåg att detta var något utöver det vanliga som arkeologer ställs inför här i sydskandinavien.
Nordqvist har under de 14 år som runnit sedan upptäckten ägnat mycken tid till forskning och studier kring den sista epoken av istidsjägarna i nordeuropa. Detta, tillsammans med resultaten från den undersökning som i samarbete med Varbergs Fornminnesförening genomfördes under en solig vårvecka, har resulterat i att hans teori äntligen har bekräftats. Fynden är ett av de absolut viktigaste i sitt slag då vi här har de hittills första spåren av mänsklig invandring till det vi nu kallar Sverige. Eller som Nordqvist så fint sammanfattade det hela: - ....läckert! -
Den nya kunskapsbild som successivt vuxit fram ger oss en spännade bild av hur och varför de istida jägarna sökt sig hit till vad man skulle kunna tycka varit en karg och ogästvänlig kustmiljö. Inlandsisen höll fortfarande i princip hela Sverige i ett järngrepp. I söder var endast Skåne, med sin landbrygga ut mot kontinenten, isfritt samt en smal landremsa mot västerhavet som snabbt övergick i till ett rent skärgårdslandskap med sina öar och skär. Strax bakom dessa tornade inlandsisen majestätiskt upp sig med sin mäktiga isfront.
I stället förefaller det som om landskapet, åtminstonde säsongsvis fullständigt var ett sjudande av liv. Enorma mängder av smältande sötvatten från den stora glaciären hade sitt utflöde i havet och blandades med saltvattnet i havet vilket skapade en oerhörd näringsrik miljö. Det fullständigt kokande av plankton och näringsämnen. Med andra ord en perfekt förutsättning för säl, fisk, fågel, val och naturligtsvis, som en följd, människan. Med båtar eller kanske kajakliknande farkoster tog man sig hit under sommarmånaderna från norra delen av kontinenten där man under vinterhalvåret livnärt sig på bland annat vildren, älg och mammut som vid denna tiden fortfarande strövade omkring på de stora grässtäpperna.
Kanske är grottmålarnas avbildningar av sälar och plattfiskar från de paleolitiska boplatserna nere i Frankrike inte längre ett mysterium utan ett tecken på att dessa människor säsongsvis förflyttade sig över stora sträckor för att komma hit till norden för att fylla på sina förråd av de marina resursernas överflöd. För att förstå förutsättningarna för sådana förflyttningar under denna tid är det viktigt att inte se havet som en barriär eller spärr utan som snarare en möjlighet.....
Text: Bengt Nordqvist / Göran Bengtsson
Utgrävningen blev uppmärksammad i web-tidningen,
Arkeologiska nyheter & facta - Internet Malmö 2000, se artikel
