Undersökningen vid Olas år 2003.

Utgrävning av den gropkeramiska stenåldersboplats vid Olas, ca 3 km NNO om Väröbacka samhälle, Värö socken.
Utgrävningen anordnas av Göteborgs Universitet och leds av Per Persson. Den utgör ett led i Per Perssons undersökningar inom ramen för projektet "Kust till kust" och genomförs med hjälp av frivilliga från Varbergs Fornminnesförening. Utgrävningen ägde rum 6 maj till 11 maj 2000.

Under mitten av 1980-talet påträffade bröderna Bengt och Göran Bengtsson en stenåldersboplats med ovanligt rika fynd vid Olas i norra Halland som kan tillskrivas den gropkeramiska kulturen. Fynden härstammar till en del från ytplockning och har vidare framkommit vid markarbeten på platsen.
Flintfynd finns insamlat från ett stort område medan keramikfynden huvudsakligen kommer från den östligaste delen av boplatsen. Bland den insamlade keramiken märks en stor mängd mycket välbevarade skärvor. Detta tillsammans med de iakttagelser som gjorts i samband med markarbetena, tyder på att det här rör sig om fynd från neolitiska boplatsgropar. Denna anläggningstyp är vanlig på stenåldersboplatser i Danmark - Skåne men sällsynta på boplatser från den svenska västkusten.

Fynden från Olas bestod av en stor mängd flintföremål och bland dessa märks speciellt pilspetsar av den typ som kallas tångepilspets. Inom ett mindre område på boplatsen framkom också keramik. Fynden kan genomgående tillskrivas den så kallade gropkeramiska kulturen och är därmed ca 5000 år gamla.

Vid tiden för bosättningen stod stranden ca 10 meter högre upp än idag, boplatsen låg då på en ö utanför ett grunt sund. Ett läge som lämpar sig väl för fiske och sälfångst. Fem av de krukskärvor som insamlats av Bengt Bengtsson har blivit föremål för C14-datering. Detta är möjlig eftersom det på krukskärvorna fanns förkolnade rester av mat som bränt fast runt kärlets mynning. Dessa dateringar angav en ålder av mellan ca 3600 och 3000 f.Kr. Detta är en datering som är uppseendeväckande tidig då andra liknande lokaler från den svenska västkusten daterats till mellan 3000 och 2000 f.Kr.

De gropkeramiska boplatserna uppträder runt kusterna i södra Sverige. Allt sedan början av 1900-talet har det diskuterats hur dessa boplatser skall tolkas. De härrör från en tid som är senare än jordbrukets början i Sverige, men trots detta är näringsfånget främst jakt, fångst och fiske. Hur är detta var möjligt?.
Några av de föreslagna svaren är:

1. Gropkeramikerna är invandrare österifrån, från Finland och norra Ryssland. De kommer från områden där jordbruket aldrig fick någon betydelse under stenålder.

2. Jordbruket under stenålder förstörde jorden. Utanför de bästa jordbruksbygderna tvingades därför befolkningen efter en tid att återgå till de gamla fångsnäringarna.

3. Jordbrukarna var invandrare och eftersom jordbruket och de gamla fångsnäringarna inte konkurrerar om samma markområden kunde den äldre befolkningen leva kvar med sitt gamla näringsfång och det var de som uppbar den gropkeramiska kulturen.

De tidiga dateringarna från Olas är ett argument som talar för det tredje av dessa förslag. Problemet är att alla fem dateringarna är utförda på ett och samma material och att den tidiga dateringen därför kan vara resultatet av en systematisk felkälla. För att undersöka detta närmare behövs dateringar utförda på träkol och det var främst för att finna träkolsbitar till datering som en utgrävning företogs på platsen under maj 2000. Utgrävningen leddes av Per Persson från Arkeologiska institutionen vid Göteborgs universitet och medlemmar i Varbergs kommuns fornminnesförening stod för största delen av arbetet. Utgrävningen ingår i Per Perssons undersökningar av kronologi och näringsfång under yngre stenåldern längs den svenska västkusten, ett delprojekt i ett stort projekt som kallas "Kust till kust".

Utgrävningen startade med provgropar som grävdes med 10 meters lucka. Provgroparna förtätades efter hand som intressantare områden påträffades. Detta var fallet dels i direkt anslutning till platsen för de tidigare keramikfynden och dels omedelbart öster därom. I närheten av de tidigare keramikfynden påträffades tjocka jordlager med rika fynd av keramik och flinta. I de rutor där lagret var som tjockast var det också mycket svart i botten. Detta lager är dock öppet uppåt och därför är det inte lämpligt att ta träkolsprover för datering i detta lager.
Mot öster syns en uppdelning av lagret i två delar som åtskiljs av sand, längs i öster även av grus och sten. Från det undre av dessa bägge lager samlades in en rad prover varav flera kommer att användas till C14-datering.Längre åt öster påträffades fynden ner till närmare en och en halv meter under markytan. Lagren här bestod av sand och grus varvat med gråa lager med fynd. Här kunde kolprover samlas in från upp till tre stratigrafiska lager i en och samma ruta.

Förklaringen till att fynden påträffades så pass långt under markytan är att boplatsen översvämmats av havet och då har delar av avfallsmaterialet från boplatsen spolats ut i havet och lagras in i strandkanten. Härigenom har det bildats idealiska förhållanden för datering av fynden.Ett tiotal träkolsprover från utgrävningen kommer att dateras. Resultaten av dessa dateringar kommer att föreligga någon gång under hösten 2000 och då kommer det att visa sig om Olas blir en nyckellokal för förståelsen av utvecklingen under yngre stenålder i Nordeuropa.

Text och bild Per Persson, Institutionen för Arkeologi, Göteborg
Olas läge och megalitgravarna i Halland som representerar ungefärligen samtida jordbrukarsamhällen.
Olas mot en strandlinje på 10 meter över dagens havsnivå. En tångepilspets Två av de daterade krukskärvorna. Utgrävningsbild.
   
Plan över de undersökta områdena. Höjdkurvor med en halv meters avstånd och stranden inritad vid 10 meter över dagens havsnivå. Profilteckning från östra delen av det undersökta området. Ett av de mera spektakulära fynden vid utgrävningen var en hel kruka. Att hela från yngre stenålder påträffas är mycket sällsynt.